Morgonångest

är kanske det hemskaste ordet jag vet. Lördag morgon kl. 09:47, slår upp ögonen mot taket, som i en dimma, hör regnet när jag tar ut de äckliga öronpropparna ur öronen, och känner den välla över mig i samma stund. Vad gör världen idag? Den här dagen är en sådan dag, den här veckan är en sådan vecka, liksom den här månaden är en sådan månad, som världen gör bäst i att rulla på bäst den vill utan mig, samtidigt som man undrar hur den kan göra det. Hur kan världen gå vidare med ett lika livligt leende, varje dag, oavsett den kollektiva morgonångesten världen över?